Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se
www. AkterKastellet.jerrylinder.se
AteljeLivingRoom@hotmail.com
+46 0707 534 539
Kort - Roman om pojkarna som målade för Keh Haber
Läste nyss Göran Rosenberg´s bok om hans skolgång i vårt revir...Mariekällskolan i Södertälje stad.
Han berättar där om sin kontakt med en lärare som hette Winqvist som Arne mycket väl kommer ihåg. Stod man på skolgården utanför lärarrummet kunde man tydligt se var någonstans denna ciggarrökande lärare satt. Det riktigt bolmade om honom.
Grabbarna på Gulagårn gick till olika skolor i småskolan, några gick till Oxbackskolorna och andra till Torekällskolan, som idag heter ABF-Huset.
Arne, Henry och Linneas gosse gick tillsammans med en hel grupp ungdomar, pojkar och flickor, förbi Dalgården och ut på Torekällgatan ner till sin skola. Inte gick man i samlad tropp, nej man gick uppe på murar där sådana fanns, och vid Miljonhuset där biografen Grand låg, i det hörn som fanns mot Torekällgatan kunde man stå och göra rörelser som gav två likadana spegelbilder.
De som gick i Oxbackskolan hade naturligtvis närmast. Man kunde gå åt vänster och komma ut på S:ta Ragnhildsgatan och passera Oxbacksgatan och komma in på skogården från det hållet, och man kunde gå på Doktor Martingatan och tvärs över Oxbacksgatan och upp på skolgården.
När Arne var sex år gick han ofta upp till Oxbackskolan och väntade på sin första kärlek, en flicka som hette G och som var ett år äldre. Det han minns från deras tid tillsammans var när man lekte Mamma, Pappa, Barn utanför hennes port, som då hette 4. Idag är det en bostadsrättsförening på Gulagårn, och ordföranden bor i just denna uppgång. Arne var härom året och höll ett föredrag om Grabbarna på Gulagårn i Humlan, det vill säga det gamla xxx där det finns en festvåning som man brukar hyra när man skall hålla årsmöte. Arne har lovat att låta en film som grabbarna skapade vid en tiokamp i Fantomernas Idrottsklubb, vandra runt i uppgångarna, på samma sätt som man gick runt med ett amerikanskt lotteri på den tiden; det var 1954.
1993, då de flesta "grabbarna" fyllde 50 år samlades man igen och firade varandra, allt som de fyllde år. L-T var först ut, och då gjordes Fantomenfilmen, som den hette, till den droppe kring vilket en större mängd filmer kunde skapas.
Nu var det så att alla de som lekte och tävlade på Gulagården inte bodde just där. L-T bodde till exempel på den jag kallar Mammas Gata, Dalgatan, och en bit upp mot Dalparken i ett hus med uppgångarna 14 och 16.
Många bodde på Röda Gården, den vi kallade Bosses gård utan att veta vem denna Bosse var.
Ibland kallades den Mangelgården. Linnea kallade gården för Mangelgården, och i den uppgång som mangeln fanns i källaren, där bodde två bröder som när de gick på högstadiet blev med i ett skiffleband som bildades av en ett år äldre kamrat, vars föräldrar spelade gitarr och mandolin; han hette T, och var mycket musikalisk och dessutom en god tecknare.
Det var I högstadiet som pojkarna hade Keh Haber i teckning, som det hette. Arne som väl inte tyckte att han var så bra att teckna och måla, kom att sitta bredvid T, som var en överdängare att teckna med tusch. Det var någon seriefigur han hade övat in, och de andra grabbarna i klassen var mycket intresserad av vad T åstadkom.
På andra sidan satt två flickor. En av dem var klassens idol. Hon hade kommit till dem i trean från en annan stad, och hon kunde sjunga som en gudinna. Ja Arne kunde komma ihåg att han satt alldeles bakom henne på Castor när klassen fick se en film som kom att betyda en del för honom. Att hon, med stort H, satt där kommer han ihåg, och det måste betyda att han förmodligen var, liksom alla andra pojkar i klassen, lite kär i henne.
Som teckningslärare var Haber framför allt uppmuntrande. Han var sådan att hun kunde lyfta upp en elev till en nivå dom han annars inte nådde. Så var i alla fall förhållandet mellan Arne och hans teckningslärare. Haber berättade att han hade arbetat som scenograf på en stor opera, kanske var det Wienoperan, jag vet inte riktigt, men ett var säkert, han var en stor konstnär som också kunde måla porträtt.
tisdag 26 november 2013
torsdag 21 november 2013
Moffas Vänner...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.DigitaliaGalleri.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
AteljeLivingRoom@hotmail.com
+46 0707 534 539
Vandra och cykla med MoffaFridolins "Fickteater" (mobiltelefon)... från Norrvrå där bussen vänder, eller från Mölnbo där tågen stannar, antingen från Gnesta eller Järna, Södertälje, Tyskland, Västafrika och Dahomey (Benin), samt Haiti och New Orleans, o.s.v...
År 1959, när jag slutade nian, tog det bara några dagar innan jag var i verksamhet som hantlangare åt en kartingenjör på Lantmäteriet i Södertälje som ställde stora krav på mig. Det var innan
du-reformen kom, och efter ett halvår bjöd han mig på fika på ett café utanför Tumba Station.
- Nu har det gått så bra Jerry, hädanefter säger vi du, sa han och sträckte fram handen över bordet.
Jag fick för mig att det var mätningstekniker jag ville bli, men efter ett åt kom jag på att om jag sökte till gymnasiet och blev student, kunde jag börja på KTH och bli lantmätare.
Så blev det dock inte, jag blev med barn och måste försörja en familj, och det blev så att jag flyttade långt ut på landet.
I stället fick jag jobb som utsättare i på ett kommunalt tekniskt kontor; Järna, Mölnbo och Hölö blev mitt revir.
1970 började jag på Stadsingenjörskontoret i Södertälje, då hade jag självbyggt ett stort hus åt oss i Norra Väsby i Vårdinge socken.
Ända till 1996 arbetade jag med stomnätet i kommunen.
Första året mätte vi ett nytt triangelnät med mätpunkter på höga berg och några vattentorn och kyrkor. Det var ett fältarbete som jag trivdes med, och vi var för det mesta tre man i mitt mätlag.
Sista åren satt jag inne och gjorde beräkningar och det var då jag fick erfarenhet av datateknik.
Under tiden från 1970 till 1993 höll jag också på med verksamhet med barn och djur; hästar från 1975.
Men 1979 separerade jag och min fru och jag flyttade tillbaka till min hemstad och hamnade i Brunnsäng. Där lade jag grunden till en ridskola i Tälje Skog och Ungdoms regi. Föreningen bildade vi hemma hos oss i köket, och idag har man fått EU-bidrag så att 600 skolelever skall få besöka djuren under en dag var.
1989 döptes första barnbarnet och då köpte jag min videokamera och började dokumentera bygden från huvudstaden till avrinningssystemet som strömmar ut genom Trosa Hamn;
det heter Flodområde 63.
Brukar skämta och säga att Moffa Fridolin är är ambassadör över Flodområde 63...
Det är sjöarna Klämmingen, Frösjön och Sillen där vattnet rinner mot Vagnhärad och ut i hamnen i Trosa. Det finns många dylika flodområden runt Östersjön.
Men...det finns ännu en stor sjö som tillhör detta flodområdet och det är Långsjön i Mölnbo.
Sjön sträcker sig från Lillasön i Mölnbo under Nysundsbron till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Eller skall vi säga från Västra Stambanan till den Östra...
I mitten ungefär ligger Nådhammar, och dit kom 1858 två bröder som är grundare av Mjölkcentralen som blev Arla, och är nu ArlaFoods och levererar i hela världen.
1861 kom tågen förbi Mölnbo och då kunde man transportera mjölk, från flera gårdar som bröderna köpte upp (Mejerigårdarna), till huvudstaden och sedan vidare till Världens Barn.
Omkring 1905 dog bröderna och 1915 tog Hildemars måg, Fredrik Benzinger, vid och blev företagets första verkställande direktör. Han och Hildemars dotter bodde då på en av Mejerigårdarna, den som ligger på höger sida då man åker ut ur Mölnbo mot Gnesta. På andra sidan ligger Balsberga som idag har samma ägare som Hjortsberga. Båda dessa gårdar var Mejerigårdar, liksom Fagernäs som ligger nära Gamla stationen. Man byggde ståtliga ladugårdar vid Hjortsberga och Fagernäs (Antisimex).
Det finns mycket som tilldragit sig i Vårdinge som sockenborna inte känner till, men en hel del finns lagrat på Hembygdsföreningens arkiv som nu blir digitaliserat. Det betyder att man kan presentera dessa skatter som multimedia. Förra året tog man emot PRO vid tre tillfällen och visade bilder ur det gamla arkivet. Ordföranden Hans Götlin och några andra kunniga medlemmar hade skapat ett multimedialt dokument som man visade på vita duken.
Omkring 1989, då jag köpt min första videokamera tog jag över stugan i Ulriksdal på östra sidan av Långsjön. Jag ärvde den av min mamma som då var änka. Mina föräldrar hade köpt den i december 1963 ett år innan jag flyttade hemifrån. Nu köpte jag loss tomten också från Anderssons i Långsjödal.
Stugan var byggd 1953 av lådvirke från Scania, och i etapper byggde man ut den så att det är ungefär 35 kvadratmeters yta totalt, inklusive farstu och förråd. Det finns en diskbänk och en bänkspis som köksdel och ett matbord, en fast bänk och några stolar mitt för en hel fönstervägg med utsikt ut över sjön som når en meter under bryggaltanen. Innanför detta utrymme finns ett rum där en ny utdragsoffa skall taga plats, samt en extrasäng. En TV skall anslutas till befintlig antenn.
Vatten från sjön skall gå genom ett filter så att det blir drickbart.
Utedasset är det exklusivaste på tomten, Morsans Dass. Det som gör det till vad det är är att man för det mesta kan ha dörren på glänt och ha sikt långt borta i fjärran över sjön.
Bakom Morsans Dass skulle man kunna ha en sådan där stor tunna som man fyller med varmt vatten från en vedeldad pannmur, men det är inte aktuellt förrän vi får igång vår verksamhet.
Vad då för verksamhet...undrar du!
Min tanke är att hela denna underbara trakt med skog och sjö skall kunna erbjuda upplevelser för stressade stadsbor från Storstockholm, Nyköping, Flen/Katrineholm och Mariefred/Strängnäs.
I första han vill jag ta emot Backpackers och cykelburen ungdom som vill lära sig något om
Vårdinge Socken i första hand och Flodområde 63 i andra. I tredje hand har jag ambitioner att själv lära mig lite om Afrika, om Dahomey på Slavkusten, dit jag i min kort-roman
(The Bikers in MiddleMilkdominion) låter Melle och "Torsten" färdas på en motorcykel och en dito med sidovagn. Melle är en bikerman och kompisen är ingen man, han är en hon som heter Lena. Om de blir ett par eller så vet bara min hjärna, men det kommer att visa sig till slut. Han skall i alla fall bli präst och läser nu på distans på MilkRiverUniversity, tror jag...
I min stuga, som i Balladen om Moffa & Co, heter AkterKastellet, finns två sängplatser, och fler än två personer kommer inte ifråga, eftersom jag vill hålla mig väl med grannarna. På området finns ca 11 hus som är sommarstugor. På en fastighet finns dock en person fast boende. Vägen till stugområdet är mycket dålig, backe upp och backe ner, och så finns det en bom vid Långsjödal. Bilar är inte välkomna, men vandrare och cyklister med förtjusning...
Roddbåten, skulle kunna vara en eka, står gästen till förfogande, och minst en kajak skall finnas där. Själv köpte jag min VKV för mina första slantar då jag började jobba, men den är borta nu.
Tar man båten över till andra sidan sjön kan man vandra genom skogen till Nådhammar. Där föder man upp Lippisaner (föds svarta och blir vita), hästrasen man använder i Spanska Ridskolan i Wien, och ladugården som Hildemar byggde har nu förlorat taket upp mot skullen, och på så sätt har man fått en fantastisk ridmanege med hög takhöjd.
Från ABBE´S restaurant och Café och Affär utgår Sockenvandringar förbi Mejerigårdarna och slutar på en ö nedanför slottet vid Nådhammar. Det vore förträffligt om man kunde hyra cykel vid stationen i Mölnbo och lämna tillbaka den i Gnesta, Trosa eller Hölö, men där är vi inte ännu.
Däremot kan jag tänka mig att låta min militärhoj ingå på mitt gästis som jag kanske kommer att kalla "Världshuset", ja vi får se. Två cyklar blir det då så klart. Då kan man ro ut på sjön den ena dagen och cykla runt sjön den andra. Jag har i tjugo år tänkt på ett samarbete mellan Scania,
Astra Zeneca och Kommunen, samt Arla och Tetra Pac, för att få tillstånd en uthyrning av cyklar och en organisation där ungdomar kan få arbete. Det gäller att se till att det finns cyklar på rätt ställe hela tiden och det innebär att man måste använda modern kommunikationsteknik, kanske GPS-märkning av enheterna så att man kan följa deras väg. Organisationen kan heta Eco-Team, har jag tänkt mig.
Endast två nätter har jag tänkt mig att varje par skall ha tillgång till stugan.
En far som vill tillbringa några dagar tillsammans med sin tonårsson vore kanske en upplevelse, bara det att få vara ensamma ett par dagar.
Eller en mor med en tjurig tonårsdotter. Kanske finns det plats att rida islandshäst på andra sidan sjön, hos Gurkan på Irsta.
Men... en ung man som dejtar en ung kvinna och vill testa henne vad hon går för, är inte heller fy skam; och tvärt om förstås. Det viktiga för mig är att inte grannarna blir lidande; det kan inte nog poängteras...
"Världshuset" ligger vid foten av Korpberget, på Eniro´s karta kan man se AkterKastellet som ligger mitt emot en annan liten stuga på andra sidan sjön. Räknar man stugorna från gränsen mellan Hölö socken och Vårdinge socken, är det den som kommer sist i raden.
Angående nyckel in till huset så kommer det att bli ett elektroniskt lås som jag kommer att styra från min dator här hemma i Brunnsäng. Likaså kan man styra värmen via telefonkabeln som redan finns indragen i stugan.
När isen lagt sig kommer vi att släpa ut de gamla sängarna och sängkläderna och bränna dem.
Sedan får vi se när det går att komma ner med bilen; då åker jag till IKEA och köper en bäddsoffa.
På vintrarna åker man skridskor på MilkRiver till Nådhammar, kanske jag redan i vinter kan öppna upp för några pionjärer. Kommer det snö åker man skidor på sjön. Två sparkar finns där också, men skall man åka med dem får det inte vara för mycket snö.
Det som skrivits här ovan, kunde väl rymmas i romanen om The Bikers, men jag hoppas att det blir verklighet, den som lever får se... Är du nyfiken på The Bikers kan du googla på:
Höga Konsten i MiddleMilkdominion... The Bikers Safari...
En uppföljare är nu på väg och heter Höga Konsten i MiddleMilkdominion: Bikers 2.0
och har adressen: http://BikerSafari.blogspot.com ...
MVH/ Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.DigitaliaGalleri.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
AteljeLivingRoom@hotmail.com
+46 0707 534 539
 |
| Bilden skapad av Kjell Carlsson på biblioteket. |
Vandra och cykla med MoffaFridolins "Fickteater" (mobiltelefon)... från Norrvrå där bussen vänder, eller från Mölnbo där tågen stannar, antingen från Gnesta eller Järna, Södertälje, Tyskland, Västafrika och Dahomey (Benin), samt Haiti och New Orleans, o.s.v...
År 1959, när jag slutade nian, tog det bara några dagar innan jag var i verksamhet som hantlangare åt en kartingenjör på Lantmäteriet i Södertälje som ställde stora krav på mig. Det var innan
du-reformen kom, och efter ett halvår bjöd han mig på fika på ett café utanför Tumba Station.
- Nu har det gått så bra Jerry, hädanefter säger vi du, sa han och sträckte fram handen över bordet.
Jag fick för mig att det var mätningstekniker jag ville bli, men efter ett åt kom jag på att om jag sökte till gymnasiet och blev student, kunde jag börja på KTH och bli lantmätare.
Så blev det dock inte, jag blev med barn och måste försörja en familj, och det blev så att jag flyttade långt ut på landet.
I stället fick jag jobb som utsättare i på ett kommunalt tekniskt kontor; Järna, Mölnbo och Hölö blev mitt revir.
1970 började jag på Stadsingenjörskontoret i Södertälje, då hade jag självbyggt ett stort hus åt oss i Norra Väsby i Vårdinge socken.
Ända till 1996 arbetade jag med stomnätet i kommunen.
Första året mätte vi ett nytt triangelnät med mätpunkter på höga berg och några vattentorn och kyrkor. Det var ett fältarbete som jag trivdes med, och vi var för det mesta tre man i mitt mätlag.
Sista åren satt jag inne och gjorde beräkningar och det var då jag fick erfarenhet av datateknik.
Under tiden från 1970 till 1993 höll jag också på med verksamhet med barn och djur; hästar från 1975.
Men 1979 separerade jag och min fru och jag flyttade tillbaka till min hemstad och hamnade i Brunnsäng. Där lade jag grunden till en ridskola i Tälje Skog och Ungdoms regi. Föreningen bildade vi hemma hos oss i köket, och idag har man fått EU-bidrag så att 600 skolelever skall få besöka djuren under en dag var.
1989 döptes första barnbarnet och då köpte jag min videokamera och började dokumentera bygden från huvudstaden till avrinningssystemet som strömmar ut genom Trosa Hamn;
det heter Flodområde 63.
Brukar skämta och säga att Moffa Fridolin är är ambassadör över Flodområde 63...
Det är sjöarna Klämmingen, Frösjön och Sillen där vattnet rinner mot Vagnhärad och ut i hamnen i Trosa. Det finns många dylika flodområden runt Östersjön.
Men...det finns ännu en stor sjö som tillhör detta flodområdet och det är Långsjön i Mölnbo.
Sjön sträcker sig från Lillasön i Mölnbo under Nysundsbron till järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Eller skall vi säga från Västra Stambanan till den Östra...
I mitten ungefär ligger Nådhammar, och dit kom 1858 två bröder som är grundare av Mjölkcentralen som blev Arla, och är nu ArlaFoods och levererar i hela världen.
1861 kom tågen förbi Mölnbo och då kunde man transportera mjölk, från flera gårdar som bröderna köpte upp (Mejerigårdarna), till huvudstaden och sedan vidare till Världens Barn.
Omkring 1905 dog bröderna och 1915 tog Hildemars måg, Fredrik Benzinger, vid och blev företagets första verkställande direktör. Han och Hildemars dotter bodde då på en av Mejerigårdarna, den som ligger på höger sida då man åker ut ur Mölnbo mot Gnesta. På andra sidan ligger Balsberga som idag har samma ägare som Hjortsberga. Båda dessa gårdar var Mejerigårdar, liksom Fagernäs som ligger nära Gamla stationen. Man byggde ståtliga ladugårdar vid Hjortsberga och Fagernäs (Antisimex).
Det finns mycket som tilldragit sig i Vårdinge som sockenborna inte känner till, men en hel del finns lagrat på Hembygdsföreningens arkiv som nu blir digitaliserat. Det betyder att man kan presentera dessa skatter som multimedia. Förra året tog man emot PRO vid tre tillfällen och visade bilder ur det gamla arkivet. Ordföranden Hans Götlin och några andra kunniga medlemmar hade skapat ett multimedialt dokument som man visade på vita duken.
Omkring 1989, då jag köpt min första videokamera tog jag över stugan i Ulriksdal på östra sidan av Långsjön. Jag ärvde den av min mamma som då var änka. Mina föräldrar hade köpt den i december 1963 ett år innan jag flyttade hemifrån. Nu köpte jag loss tomten också från Anderssons i Långsjödal.
Stugan var byggd 1953 av lådvirke från Scania, och i etapper byggde man ut den så att det är ungefär 35 kvadratmeters yta totalt, inklusive farstu och förråd. Det finns en diskbänk och en bänkspis som köksdel och ett matbord, en fast bänk och några stolar mitt för en hel fönstervägg med utsikt ut över sjön som når en meter under bryggaltanen. Innanför detta utrymme finns ett rum där en ny utdragsoffa skall taga plats, samt en extrasäng. En TV skall anslutas till befintlig antenn.
Vatten från sjön skall gå genom ett filter så att det blir drickbart.
Utedasset är det exklusivaste på tomten, Morsans Dass. Det som gör det till vad det är är att man för det mesta kan ha dörren på glänt och ha sikt långt borta i fjärran över sjön.
Bakom Morsans Dass skulle man kunna ha en sådan där stor tunna som man fyller med varmt vatten från en vedeldad pannmur, men det är inte aktuellt förrän vi får igång vår verksamhet.
Vad då för verksamhet...undrar du!
Min tanke är att hela denna underbara trakt med skog och sjö skall kunna erbjuda upplevelser för stressade stadsbor från Storstockholm, Nyköping, Flen/Katrineholm och Mariefred/Strängnäs.
I första han vill jag ta emot Backpackers och cykelburen ungdom som vill lära sig något om
Vårdinge Socken i första hand och Flodområde 63 i andra. I tredje hand har jag ambitioner att själv lära mig lite om Afrika, om Dahomey på Slavkusten, dit jag i min kort-roman
(The Bikers in MiddleMilkdominion) låter Melle och "Torsten" färdas på en motorcykel och en dito med sidovagn. Melle är en bikerman och kompisen är ingen man, han är en hon som heter Lena. Om de blir ett par eller så vet bara min hjärna, men det kommer att visa sig till slut. Han skall i alla fall bli präst och läser nu på distans på MilkRiverUniversity, tror jag...
I min stuga, som i Balladen om Moffa & Co, heter AkterKastellet, finns två sängplatser, och fler än två personer kommer inte ifråga, eftersom jag vill hålla mig väl med grannarna. På området finns ca 11 hus som är sommarstugor. På en fastighet finns dock en person fast boende. Vägen till stugområdet är mycket dålig, backe upp och backe ner, och så finns det en bom vid Långsjödal. Bilar är inte välkomna, men vandrare och cyklister med förtjusning...
Roddbåten, skulle kunna vara en eka, står gästen till förfogande, och minst en kajak skall finnas där. Själv köpte jag min VKV för mina första slantar då jag började jobba, men den är borta nu.
Tar man båten över till andra sidan sjön kan man vandra genom skogen till Nådhammar. Där föder man upp Lippisaner (föds svarta och blir vita), hästrasen man använder i Spanska Ridskolan i Wien, och ladugården som Hildemar byggde har nu förlorat taket upp mot skullen, och på så sätt har man fått en fantastisk ridmanege med hög takhöjd.
Från ABBE´S restaurant och Café och Affär utgår Sockenvandringar förbi Mejerigårdarna och slutar på en ö nedanför slottet vid Nådhammar. Det vore förträffligt om man kunde hyra cykel vid stationen i Mölnbo och lämna tillbaka den i Gnesta, Trosa eller Hölö, men där är vi inte ännu.
Däremot kan jag tänka mig att låta min militärhoj ingå på mitt gästis som jag kanske kommer att kalla "Världshuset", ja vi får se. Två cyklar blir det då så klart. Då kan man ro ut på sjön den ena dagen och cykla runt sjön den andra. Jag har i tjugo år tänkt på ett samarbete mellan Scania,
Astra Zeneca och Kommunen, samt Arla och Tetra Pac, för att få tillstånd en uthyrning av cyklar och en organisation där ungdomar kan få arbete. Det gäller att se till att det finns cyklar på rätt ställe hela tiden och det innebär att man måste använda modern kommunikationsteknik, kanske GPS-märkning av enheterna så att man kan följa deras väg. Organisationen kan heta Eco-Team, har jag tänkt mig.
Endast två nätter har jag tänkt mig att varje par skall ha tillgång till stugan.
En far som vill tillbringa några dagar tillsammans med sin tonårsson vore kanske en upplevelse, bara det att få vara ensamma ett par dagar.
Eller en mor med en tjurig tonårsdotter. Kanske finns det plats att rida islandshäst på andra sidan sjön, hos Gurkan på Irsta.
Men... en ung man som dejtar en ung kvinna och vill testa henne vad hon går för, är inte heller fy skam; och tvärt om förstås. Det viktiga för mig är att inte grannarna blir lidande; det kan inte nog poängteras...
"Världshuset" ligger vid foten av Korpberget, på Eniro´s karta kan man se AkterKastellet som ligger mitt emot en annan liten stuga på andra sidan sjön. Räknar man stugorna från gränsen mellan Hölö socken och Vårdinge socken, är det den som kommer sist i raden.
Angående nyckel in till huset så kommer det att bli ett elektroniskt lås som jag kommer att styra från min dator här hemma i Brunnsäng. Likaså kan man styra värmen via telefonkabeln som redan finns indragen i stugan.
När isen lagt sig kommer vi att släpa ut de gamla sängarna och sängkläderna och bränna dem.
Sedan får vi se när det går att komma ner med bilen; då åker jag till IKEA och köper en bäddsoffa.
På vintrarna åker man skridskor på MilkRiver till Nådhammar, kanske jag redan i vinter kan öppna upp för några pionjärer. Kommer det snö åker man skidor på sjön. Två sparkar finns där också, men skall man åka med dem får det inte vara för mycket snö.
 |
| Så här såg det ut första gången jag kom hit till stugan mina föräldrar köpte i december 1963. På juldagskvällen samma år ledsnade jag på morsan och mormor (pappa jobbade på macken), och packade ryggsäcken och gick ner till Centralen och tog tåget till Mölnbo. Sedan gick jag vägen fram genom mörkret, backe upp och backe ner tills jag var framme. Då på den tiden fanns en liten kamin i stugan och jag fick snart varmt i det enda rummet som fanns då. Efter att ha skrivit en kort dikt om längtan och saknad somnade jag lugnt och vaknade tidigt på morgonen. Jag axlade min mara och lämnade stugan bakom mig och gick på sjön till Mölnbo station där jag tog tåget till Gnesta, som då var en okänd ort för mig. Över gärdet vid Södertuna gick jag och trallade medan målet kom närmare och närmare. När jag stod på bron över sundet vid Klämmingsberg kom mina barns mamma springande emot mig med sin stickade blåa tröja och mössa. Det var där jag vände med häst och vagn femton år senare med en massa badsugna ungar där bak som sjöng: - Du ska inte tro det blir sommar om inte nå´n skuter på.... Ja, så vare! |
 |
| Vid foten av Korpberget ligger en helt anspråkislös liten stuga som i Balladen om Moffa & Co heter AkterKastellet. Orsaken till dess namn är att Optimistbåten som Moffa och Rumpnissarna byggde när barnbarnen var små, rände rakt in i berget och bara akterkastellet sticker fram. Det var efter den fadäsen som man bildade ett förbund mellan den gamle och hans avkomma, och detta bolag som nu heter Ateljé Living Room låter nu nyfikna ungdomar vila här ett par nätter efter att ha sonderat terrängen och funnit Arlas Källa, dvs. Nådhammar... |
 |
| Sommar eller vinter vid stugan går på ett ut... |
Det som skrivits här ovan, kunde väl rymmas i romanen om The Bikers, men jag hoppas att det blir verklighet, den som lever får se... Är du nyfiken på The Bikers kan du googla på:
Höga Konsten i MiddleMilkdominion... The Bikers Safari...
En uppföljare är nu på väg och heter Höga Konsten i MiddleMilkdominion: Bikers 2.0
och har adressen: http://BikerSafari.blogspot.com ...
MVH/ Jerry Linder
onsdag 18 september 2013
The Bikers badar i Måsnaren...
Ateljé Jerry Linder
www.DigitaliaGalleri.se
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
The Bikers finner en oas, en plats utanför den stressiga vardagen. På vintern är parkeringen full av bilar och människor, unga och mindre unga som tar ner sina laggar från skidtällen. Här behöver man inte spola för att få is, däremot måste man ploga bort snön för dem som åker skridskor och göra
skidspår för dem som åker skidor. På sommaren kan man gå runt sjön på Måsnarleden och härifrån går man på tur utefter Sörmlandsleden som går mot Järna samhälle, och för den som vill, vidare mot
Mölnbo och ABBE´S Restaurang och Pitseria/Affär.
------------- The Bikers ------------
Man hör dem på långt håll, de kommer på Tvetavägen, svänger in till höger och åker upp för backen,
och sedan ner mot parkeringsplatsen.
Svempa kommer först, kanske är han den som är mest badsugen, sedan kommer Melle och sist Nicke med sin guldklimp i sidovagnen.
Nog har man känt en viss bävan inför detta dopp som man samtidigt sett fram emot, alla utan Sacke som varit med om detta många gånger förr, och som har en läggning som sticker ut, om man säger så.
Ingen i Bikers besättning har några badbrallor med sig, och sjöjungfrun skiljer sig inte på det viset mot de övriga, men vadå, man är väl bara människa skapad som Gud gjortén, so what...
Sigge som för dagen är ledare för gruppen tar befälet och visar vägen till bryggan där han i vintras badade näck, men till skillnad från nu i nollgradit vatten. Man brukar nämligen hålla isen öppen här så att man kan svalka av sig efter bastubadet; men nu är allt annorlunda. När man hoppar i en vak tänker man inte på vilka som står omkring och tittar på, det är bara att göra det man skall.
Hur gör man då om det är fem vuxna pojkar och en flicka. Ja den frågan fanns säkert i huvudet på flera än Nicke som bjudit henne med på denna spännande utflykt, långt från stadens hank och stör.
Vi kan väl gissa, var och en har sina egna känslor för sitt eget kön, och det motsatta.
Vi får ta till ett knep...
På en hylla hemma hos oss finns en fantastisk vacker bild av en badande mö, ett mästerverk av en av våra käraste konstnärer, Anders Zorn, en målare som inte var blyg för det motsatta könet.
Den dagen jag fick kontakt med mina första Bikers, det var i Gnesta utanför ett café.
Den dagen var jag runt på flera platser i Gnesta. Förra hösten besökte jag utställningar i både Björnlunda och Gnesta, samt Hölö och Järna. Visst vore det härligt att glida fram mellan alla dessa duktiga konstnärer med en riktig motorcykel, med sidovagn, så min livskamrat också kunde följa med. Kanske kunde vi ta ett sista dopp för sommaren i en av sjöarna i Flodområde 63.
Hur det blev med Kristi, det får vi nog aldrig veta, men ett är säkert att det här besöket vid Måsnaren, på IFK´s revir, där även Kanotisterna i Södertälje har sin stuga, blev oförglömligt. Här finns plats för många aktiviteter och kurser för gamla och unga. Hela naturen presenterar sig här mitt emot staden. Här finns sjö och skog, brukad mark och bäverland. Bäven har haft sitt bo i ån mot Lanaren, ja, alldeles nedanför den gamla folkskolan.
Långt borta där Sörmlandsleden går in i skogen, finns ett gammalt sportsugeområde som heter Lerhaga. Minst 80% av fastigheterna är permanenta bostäder idag, och där finns den sjö som Sigges morfar betraktar som sin egen...
- Nu räcker det, sa Sacke, vi har hör nog om dina förfäder, det finns väl fler som vill snacka.
- Just det, sa Melle, och rev sig i håret så att det skulle ligga bra då det torkat, du kan ju berätta något roligt för en gång skull. Vi vet ju inte ett skvatt om dig, hur kom det sig att du började joina Nicke och Sigge, var träffades ni första gången.
- Hmm, lät det från Sackes pipa, det är väl inget som roar de andra, eller?
- Låt höra nu, sa Nicke, som mycket väl visste när han första gången pratade med Sacke, visst var det
i Norrtälje säg!
- Det stämmer nog det, sa Sacke, jag och min brorsa åkte dit i bil för att spana in alla hojar som samlades där i parken intill vattnet. Vi satt på ett café i solen och så droppade det in ett antal skinnklädda människor som tog av sig hjälmarna. Och då de fått av sig lite kläder var det uppenbart att flera av dem var pensionärer; det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Det var då Sigge kom med sin spätta, Doris var det väl, eller hur, mamma till din unge. Vi satt där och molteg ett tag innan du frågade varifrån vi kom, och om vi varit i Norrtälje förut. Jag sa då att vi varit och tittat på Postrodden ett år, men att Norrtälje var en tämligen okänd ort för mig.
En gång var vi till ett fartygsmuseum längre norrut, tror det hette Älmsta. Far min hade en motorbåt när jag var liten, och då semestrade de utefter kusten upp till Albert Engströms domäner i Grisslehamn. Då låg vi i Norrtälje ett dygn.
Vi vandrade till Engströms ateljé ute vid havet, det är fint där. Jag gillar den där konstnären, det sägs att Evert Taube var förlovad med hans dotter. Evert diktade Calle Schewens vals för att få vara med Pelarorden på Kalle Schewens ö. Där samlades konstnärerna från skilda dicepliner och rumlade om och drack sprit. August Strindberg anmodade en gång Albert Engström att flytta till Grisslehamn, annars skulle han supa ihjäl sig, sa han.
Vi fick bar kontakt där på cafét, sa Sigge, och när vi skulle bryta upp frågade jag om du ville åka med en sväng. Din brorsa stretade emot men till slut satt även han på bönpallen hos Nicke som hade en plats ledigt. Så körde vi ner till parken där de andra MC-förarna dukat upp för att inta sin lunch i naturens hägn. Det såg spännande ut, tyckte Sacke, och en tanke började gro långt inne i Barkhjärnan.
Ja, så vare, sa Sigge, hörde ni, han kan prata, det var som fan...
Så är det att vara med i ett grabbgäng, tugg nästan hela tiden, men så blev det dags att bryta upp och åka vidare. Just som de satte på sig hjälmarna kom en cyklist mot dem och det syntes att han var lite skärrad.
Han berättade att en av hans kamrater hade cyklat omkull och nu var han på jakt efter hjälp. Han hade varit inne på flera tomter och knackat på men ingen var hemma, därför hade han nu kommit så här långt. Hade de haft en mobiltelefon hade de kunnat ringa efter hjälp, men det hade de inte.
- Finns det någon som kan ringa, sa han med andan i halsen; och det fanns det...
Medan ambulansen var på väg till Lerhagabacken åkte The Bikers vidare mot Järna samhälle.
I backen låg en stackare och vred sig av smärtor från vänster smalben. Någon cykelhjälm hade han förstås inte, så han hade fått en skaplig smäll i pannan och kanske var vänster nyckelben brutet.
Vägen, som slutar med den hemska backen, går över skogen och genom en bondgård innan man är framme vid en järnväg där första spåret lades i slutet på 1850-talet. Att cykla där är något speciellt, eftersom den korsar en gammal hålväg som går mellan Gerstaberg och Lanaren. Där, nära sjön finns en liten stuggrund där färjkarlen som rodde folk över sjön bodde. Han kallades Gubben i Hålet och det var stugan som kallades Hålet, enligt ett gammalt dokument som Elis på andra sidan sjön har i sin ägo. Flera personer har vittnat om att det fanns en hålväg och att färjan faktiskt fanns en gång i tiden.
Men varför?
Kan det varit för att vägen till Tveta var alltför riskabel att gå eller rida om man måste ta sig ner från skogen just den sträckan där vägen går idag. Tänk dig hur det kan se ut på vintern, då snön smälter och vattnet fryser till is i backen. Det är en synpunkt.
På vintrarna körde man ofta på vintervägar över sjönarna. Det finns en karta där vintervägarna är inkarterade. Den visar en led som går över Måsnaren och Vällingen. Ett stycke går den på Sjundasjön och ner till Klämmingen och slutar i Gnestatrakten. Gnesta samhälle, stationssamhälle, kan vi förvänta oss först då tågen kom och man byggde en järnvägsstation. 1861 kom tåget förbi och stannade inte förrän man kom till Sparreholm. Orsaken till detta stopp berodde på att det inte fanns några spår längre bort.
1962 kunde man dock åka till Hallsberg, dit spåret gick föregående år, och så gick färden vidare till Göteborg. Från Hallsberg kunde man åka till Örebro, vilket gjorde Hallsberg till en viktig knutpunkt.
Cyklisterna kommer från Järna, liksom de som vandrat på Sörmlandsleden. The Bikers är just på väg mot ett litet trevligt Café nära Järna station: http://fickteatern.blogspot.com för ett
Bikermöte på Café Åsgatan 2...
www.DigitaliaGalleri.se
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.se
 |
| Bilden är arrangerad: Det kunde vara en skolklass från huvudstaden som gått på Sörmlandsleden och sovit över på vandrarhemmet i Tveta gamla skola. Leden går från staden där Tom Tits är lockande mål, sedan går man till Torekällberget och därifrån ut ur staden till det här spännande stället som föreningslivet tagit över. |
 |
| I bakgrunden har vi Hovsjö bostadsområde, och går man utmed stranden kommer man till ett kommunalt bad som heter Eklundsnäsbadet. Till höger ligger Måsnarens utlopp. En å går ner till sjön Lanaren som bjuder på en historisk delikatess som vi inte tar upp här. På andra sidan ån ligger Tveta kyrka. |
 |
| Vy från parkeringen. |
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
The Bikers finner en oas, en plats utanför den stressiga vardagen. På vintern är parkeringen full av bilar och människor, unga och mindre unga som tar ner sina laggar från skidtällen. Här behöver man inte spola för att få is, däremot måste man ploga bort snön för dem som åker skridskor och göra
skidspår för dem som åker skidor. På sommaren kan man gå runt sjön på Måsnarleden och härifrån går man på tur utefter Sörmlandsleden som går mot Järna samhälle, och för den som vill, vidare mot
Mölnbo och ABBE´S Restaurang och Pitseria/Affär.
------------- The Bikers ------------
Man hör dem på långt håll, de kommer på Tvetavägen, svänger in till höger och åker upp för backen,
och sedan ner mot parkeringsplatsen.
Svempa kommer först, kanske är han den som är mest badsugen, sedan kommer Melle och sist Nicke med sin guldklimp i sidovagnen.
Nog har man känt en viss bävan inför detta dopp som man samtidigt sett fram emot, alla utan Sacke som varit med om detta många gånger förr, och som har en läggning som sticker ut, om man säger så.
Ingen i Bikers besättning har några badbrallor med sig, och sjöjungfrun skiljer sig inte på det viset mot de övriga, men vadå, man är väl bara människa skapad som Gud gjortén, so what...
Sigge som för dagen är ledare för gruppen tar befälet och visar vägen till bryggan där han i vintras badade näck, men till skillnad från nu i nollgradit vatten. Man brukar nämligen hålla isen öppen här så att man kan svalka av sig efter bastubadet; men nu är allt annorlunda. När man hoppar i en vak tänker man inte på vilka som står omkring och tittar på, det är bara att göra det man skall.
Hur gör man då om det är fem vuxna pojkar och en flicka. Ja den frågan fanns säkert i huvudet på flera än Nicke som bjudit henne med på denna spännande utflykt, långt från stadens hank och stör.
Vi kan väl gissa, var och en har sina egna känslor för sitt eget kön, och det motsatta.
Vi får ta till ett knep...
På en hylla hemma hos oss finns en fantastisk vacker bild av en badande mö, ett mästerverk av en av våra käraste konstnärer, Anders Zorn, en målare som inte var blyg för det motsatta könet.
 |
| Målat av Anders Zorn |
Den dagen var jag runt på flera platser i Gnesta. Förra hösten besökte jag utställningar i både Björnlunda och Gnesta, samt Hölö och Järna. Visst vore det härligt att glida fram mellan alla dessa duktiga konstnärer med en riktig motorcykel, med sidovagn, så min livskamrat också kunde följa med. Kanske kunde vi ta ett sista dopp för sommaren i en av sjöarna i Flodområde 63.
Hur det blev med Kristi, det får vi nog aldrig veta, men ett är säkert att det här besöket vid Måsnaren, på IFK´s revir, där även Kanotisterna i Södertälje har sin stuga, blev oförglömligt. Här finns plats för många aktiviteter och kurser för gamla och unga. Hela naturen presenterar sig här mitt emot staden. Här finns sjö och skog, brukad mark och bäverland. Bäven har haft sitt bo i ån mot Lanaren, ja, alldeles nedanför den gamla folkskolan.
Långt borta där Sörmlandsleden går in i skogen, finns ett gammalt sportsugeområde som heter Lerhaga. Minst 80% av fastigheterna är permanenta bostäder idag, och där finns den sjö som Sigges morfar betraktar som sin egen...
- Nu räcker det, sa Sacke, vi har hör nog om dina förfäder, det finns väl fler som vill snacka.
- Just det, sa Melle, och rev sig i håret så att det skulle ligga bra då det torkat, du kan ju berätta något roligt för en gång skull. Vi vet ju inte ett skvatt om dig, hur kom det sig att du började joina Nicke och Sigge, var träffades ni första gången.
- Hmm, lät det från Sackes pipa, det är väl inget som roar de andra, eller?
- Låt höra nu, sa Nicke, som mycket väl visste när han första gången pratade med Sacke, visst var det
i Norrtälje säg!
- Det stämmer nog det, sa Sacke, jag och min brorsa åkte dit i bil för att spana in alla hojar som samlades där i parken intill vattnet. Vi satt på ett café i solen och så droppade det in ett antal skinnklädda människor som tog av sig hjälmarna. Och då de fått av sig lite kläder var det uppenbart att flera av dem var pensionärer; det hade jag aldrig kunnat tänka mig.
Det var då Sigge kom med sin spätta, Doris var det väl, eller hur, mamma till din unge. Vi satt där och molteg ett tag innan du frågade varifrån vi kom, och om vi varit i Norrtälje förut. Jag sa då att vi varit och tittat på Postrodden ett år, men att Norrtälje var en tämligen okänd ort för mig.
En gång var vi till ett fartygsmuseum längre norrut, tror det hette Älmsta. Far min hade en motorbåt när jag var liten, och då semestrade de utefter kusten upp till Albert Engströms domäner i Grisslehamn. Då låg vi i Norrtälje ett dygn.
Vi vandrade till Engströms ateljé ute vid havet, det är fint där. Jag gillar den där konstnären, det sägs att Evert Taube var förlovad med hans dotter. Evert diktade Calle Schewens vals för att få vara med Pelarorden på Kalle Schewens ö. Där samlades konstnärerna från skilda dicepliner och rumlade om och drack sprit. August Strindberg anmodade en gång Albert Engström att flytta till Grisslehamn, annars skulle han supa ihjäl sig, sa han.
Vi fick bar kontakt där på cafét, sa Sigge, och när vi skulle bryta upp frågade jag om du ville åka med en sväng. Din brorsa stretade emot men till slut satt även han på bönpallen hos Nicke som hade en plats ledigt. Så körde vi ner till parken där de andra MC-förarna dukat upp för att inta sin lunch i naturens hägn. Det såg spännande ut, tyckte Sacke, och en tanke började gro långt inne i Barkhjärnan.
Ja, så vare, sa Sigge, hörde ni, han kan prata, det var som fan...
Så är det att vara med i ett grabbgäng, tugg nästan hela tiden, men så blev det dags att bryta upp och åka vidare. Just som de satte på sig hjälmarna kom en cyklist mot dem och det syntes att han var lite skärrad.
Han berättade att en av hans kamrater hade cyklat omkull och nu var han på jakt efter hjälp. Han hade varit inne på flera tomter och knackat på men ingen var hemma, därför hade han nu kommit så här långt. Hade de haft en mobiltelefon hade de kunnat ringa efter hjälp, men det hade de inte.
- Finns det någon som kan ringa, sa han med andan i halsen; och det fanns det...
Medan ambulansen var på väg till Lerhagabacken åkte The Bikers vidare mot Järna samhälle.
I backen låg en stackare och vred sig av smärtor från vänster smalben. Någon cykelhjälm hade han förstås inte, så han hade fått en skaplig smäll i pannan och kanske var vänster nyckelben brutet.
Vägen, som slutar med den hemska backen, går över skogen och genom en bondgård innan man är framme vid en järnväg där första spåret lades i slutet på 1850-talet. Att cykla där är något speciellt, eftersom den korsar en gammal hålväg som går mellan Gerstaberg och Lanaren. Där, nära sjön finns en liten stuggrund där färjkarlen som rodde folk över sjön bodde. Han kallades Gubben i Hålet och det var stugan som kallades Hålet, enligt ett gammalt dokument som Elis på andra sidan sjön har i sin ägo. Flera personer har vittnat om att det fanns en hålväg och att färjan faktiskt fanns en gång i tiden.
Men varför?
Kan det varit för att vägen till Tveta var alltför riskabel att gå eller rida om man måste ta sig ner från skogen just den sträckan där vägen går idag. Tänk dig hur det kan se ut på vintern, då snön smälter och vattnet fryser till is i backen. Det är en synpunkt.
På vintrarna körde man ofta på vintervägar över sjönarna. Det finns en karta där vintervägarna är inkarterade. Den visar en led som går över Måsnaren och Vällingen. Ett stycke går den på Sjundasjön och ner till Klämmingen och slutar i Gnestatrakten. Gnesta samhälle, stationssamhälle, kan vi förvänta oss först då tågen kom och man byggde en järnvägsstation. 1861 kom tåget förbi och stannade inte förrän man kom till Sparreholm. Orsaken till detta stopp berodde på att det inte fanns några spår längre bort.
1962 kunde man dock åka till Hallsberg, dit spåret gick föregående år, och så gick färden vidare till Göteborg. Från Hallsberg kunde man åka till Örebro, vilket gjorde Hallsberg till en viktig knutpunkt.
Cyklisterna kommer från Järna, liksom de som vandrat på Sörmlandsleden. The Bikers är just på väg mot ett litet trevligt Café nära Järna station: http://fickteatern.blogspot.com för ett
Bikermöte på Café Åsgatan 2...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)